http://sigrida.blogg.se/gravid

Under lördagen var allt "som vanligt", vi var hos Oskars föräldrar och jag hade mycket sammandragningar som inte gjorde ont, men det hade jag haft i 2-3 veckor så det var inget jag tänkte särskilt mycket på. Klockan fem så drack jag en drinkmix med ricinolja som jag hade blivit tipsad om av en tjej på minbebis.com, som i sin tur fått tipset av sin barnmorska. Den skulle ha sin maxeffekt efter 6 timmar. Den gjorde inget speciellt med mig mer än att Sixten bökade omkring nåt enormt inne i magen.

Vid klockan tio ungefär så gick jag och la mig, jag sov så dåligt i sängen i sovrummet så jag hade bestämt mig för att prova att sova på soffan i vardagsrummet istället. Oskar fick såklart inte plats där så han stoppade om mig och gick upp och la sig, lovade att ha telefonen på just in case. Vi låg och smsade med varandra en stund (gratis sms is the shit!) och sa godnatt runt kvart i elva.
Nästan prick klockan elva (klockan fem plus sex ärlikamed elva....) började jag få riktigt smärtsamma sammandragningar, men jag var övertygad om att det bara var falskt alarm så jag andades igenom ensam. När klockan var 20 i tolv så skrev jag KOM! till Oskar i ett sms och han kom rusande ner för trappen. Jag sa att jag haft några värkar/förvärkar som gjorde rejält ont och han hjälpte mig att andas igenom dem. Efter några stycken så bad jag honom sätta på badvatten för det började bli riktigt jobbigt. Jag låg i badet med O sittande bredvid i ungefär en timme, vi ringde förlossningen runt kvart över tolv och hon pratade med mig en stund och sa att vi skulle ringa igen för att komma in när jag kände att jag inte orkade längre.

Vid ett-tiden så började det bli för svårt så vi ringde till förlossningen igen och redovisade värkklockningen (hela tiden låg värkarna runt 1.5-2 minuter och värkvilan runt 1 minut) och bad att få komma in. Vi fick väcka hela huset och det blev rätt febril aktivitet, jag skulle klä på mig ont som jag hade, BB-väskan skulle hittas, hundarna skulle tas om hand osv.

Jag var fortfarande övertygad om att det var falskt alarm, det kändes nästan som om vi åkte in till sjukhuset bara för att få bekräftat att jag var totalt tillknäppt så jag blev lika förvånad för varje ny värk.

Vid halv 2 ungefär var vi framme vid förlossningen, vi blev visade till rum 4 där vi fick CTG och hjärtfrekvensen på Sixten avlästa i väntan på undersökning. Värkarna var fortfarande möjliga att ta sig igenom, men det var på gränsen. När barnmorskan (jättegullig!!) undersökte mig så var jag öppen 4 cm!! O_o
Det var ganska svårt att inse att det faktiskt var på riktigt nu... När jag gick på toa så hade slemproppen gått och tillbaka in i rummet var det som om något exploderade. Värkarna ändrade karaktär helt och hållet och blev totalt ohanterliga trots profylaxen.

Det är nämligen så att det är meningen att värkar ska vara som en kulle i intensitet, det är svårt att förklara men jag visar i bilder:




Det var alltså ungefär som att köra in i en bergvägg - ingen förvarning. Har man ingen upptrappning så är det i princip omöjligt att profylaxandas framgångsrikt.
Jag pratade med barnmorskan om smärtlindring och hon undrade om jag inte kunde tänka mig att prova lustgas. Jag ville ju egentligen inte det men tyckte inte att jag hade något att förlora så efter resonerande med O så bestämde vi oss för att prova. Jag provade i 4 värkar och det var ABSOLUT inget för mig. Dels så bygger det också på att börja innan värken kommer vilket jag inte kunde. Dels så tyckte jag att ruset man får var väldigt obehagligt.

Jag och Oskar pratade lite till och jag bestämde tillslut att jag ville ha epidural trots att jag verkligen inte velat det innan. Jag kände bara att jag inte klarade av det som det var då.

Barnmorskan satte akupunkturnål i mitt huvud och vid livmodern/blygdbenet i väntan på narkosläkaren vilket hjälpte riktigt mycket, när värkarna kom så vred hon på nålarna vid livmodern och höll en varm handduk emot och det funkade helt ok. BM kollade igen och jag hade öppnat mig en cm till
Tillslut, runt klockan 4, kom narkosläkaren som var jättesöt och såg ut precis som Salem al Fakir, det tog en stund men tillslut satt slangen i ryggen och jag fick en massa beröm både från barnmorskan, undersköterskan och Salem al Fakir. (Oskar blev lite kär i honom ^_^) Efter ungefär en kvart tog bedövningen och det var HIMMELRIKET! Jag kände värkarna och ett jääädra tryck neråt men det var bara att andas så gick det jättebra! Oskar och jag kunde ligga och bara prata med varandra och nästan somna.

När klockan var runt 6 så undersökte barnmorskan mig igen och jag var helt öppen! Trots att EDAn gjort att värkarbetet gått ner lite i intensitet så öppnade jag mig fort i slutet. Vattnet hade fortfarande inte gått och jag kunde inte kissa trots flera försök så BM tömde blåsan och tog fram en enorm virknål för att spräcka fosterhinnan. Det gick enkelt och vattnet bara forsade ut! Efter det så var vi uppe lite och vaggade och dansade magdans för att Sixten skulle ha lättare att rotera ner i bäckenet. Det tryckte på nåt enormt neråt och jag började få lite krystvärkar precis när det var skiftbyte(klockan 7). Iom. att jag börjat få krystvärkar så tog BM bort EDAn.

Första BM hade gärna velat hinna förlösa sa hon men det var inte mycket att göra, hon berömde oss jättemycket och tyckte att vi varit så otroligt avslappnade och lugna. Jag tyckte att jag var jättedålig på att slappna av men både hon och undersköterskan var jättenöjda.

När nästa BM kom så satte hon in hormondropp, hon tyckte inte att krystvärkarna var starka nog och Sixten hade lite litegranna kvar att rotera innan det satte igång på riktigt. Droppet tog ganska fort och krystvärkarna tog över. JÄÄÄDRAR i det vilken kraft det är! Det var bara att följa med! Först gjorde det inte så fasligt ont i snippan men när han började närma sig så spände det och drog så det går verkligen inte att förklara. Jag kände att det bara var att fortsätta att ta i och det gick bra, kunde dock inte låta bli att bröla :D
När klockan var kanske fem i 8 så var han precis vid öppningen och det gjorde sjuhelvetes ont, krystvärkarna var superstarka och det var svårt att inte ta i för mycket, men tillslut så kom han igenom och efter en värk till så var hela han uppe på min mage, klockan 08.00. Han var helt ren. Inte minsta bloddroppe eller fosterfett!
Hela jag bara skakade och grät och Oskar grät och ungen skrek ungefär 2 sekunder innan han tystnade och bara gnydde lite. Han fick ligga mage mot mage i väntan på att han skulle börja söka efter bröstet.

Oskar klippte navelsträngen, moderkakan kom ut utan några problem och Sixten sög tag som om han aldrig gjort annat :) Jag hade spruckit en del så barnmorskan fick sy några stygn.

Barnmorskan och undersköterskan lämnade oss för att vi skulle få bekanta oss med honom och för att han skulle få amma ordentligt innan vägning, mätning och undersökning.

Han mätte 52 cm och vägde 3475 gram och allt var finemang med honom!
Vi fick fika och skulle gå till barnläkaren klockan fyra, annars var det bara för oss att ta det lugnt. Jag duschade och ammade igen innan vi gick till cafeterian där Oskars familj (minus Sofia och Jonas) och min mamma träffade oss.
Vi var där i en timme eller så, sen gick vi tillbaka till rummet och vilade innan vi gick till barnläkaren.

Hos barnläkaren konstaterades det att han är ett jättefriskt och fint barn, men att han hade ett litet litet blåsljud på hjärtat. Läkaren trodde att det skulle vara borta nästa morgon men de ville ändå att vi skulle vara kvar på BB för säkerhets skull.

Sagt och gjort, istället för att åka hem så fick vi installera oss på BB under natten och på morgonen var blåsljudet borta! Vi var såklart lättade men framför allt så var det skönt att få komma hem.












ett dygn gammal, likaså på bilden under



Det här är de enda bilder som kommer att visas för allmänheten