http://sigrida.blogg.se/gravid

Alltså.. jag känner mig nästan löjligt lycklig.
Vi håller ju på med hälsoteorier och sånt i skolan nu (tenta om 2 veckor..) och vilken teori man än tar så känner jag bara att jag är på topp! Jag försöker hitta något svart moln men det går fanimej inte. Kanske nått litet grått men det har ändå en silverkant, allt är överkomligt.
En sak som gör att det känns ännu bättre är att min lycka faktiskt inte beror på barnet. Jag har varit såhär lycklig sen slutet av sommaren. Visserligen hade jag grymt tråkigt i höstas och café-episoden var tråkig men jag var fortfarande i grunden väldigt lycklig. Med mig själv, Oskar, mitt val att byta studieinriktning, ja allt.
Visst har barnet gjort att det är ännu starkare, ännu mer att vara lycklig för, men det är inte på grund av honom/henne.
Jag har gått igenom endel.. förjävliga episoder i mitt liv och jag känner nu(och i höstas & somras), för första gången att det verkligen ligger bakom mig helt och hållet. Det som inte dödar härdar, och så är det verkligen. Det gjorde mig starkare, det tog bara väldigt lång tid.

Jag är så oändligt, oerhört lycklig över mitt liv, vårt liv och det känns faktiskt som om jag inte kan bli lyckligare.
Och det gör ingenting